skargardsliv.blogg.se

Under den gångna veckan har jag varit helt slut efter jobbet. P har fått stått för matlagningen nästan varje dag och pysslat om mig om kvällarna. Så idag ville jag passa på att ge tillbaka lite. Städade huset skinande rent, lade fram myskläder på sängen åt honom och köpte senaste Bilsport. Sen tog jag mig ut på en runda som blev 4 km lång. Har gjort så två gånger nu att jag har börjat springa mot stan ett tag innan P slutar, så får han plocka upp mig där han möter mig. Förra gången hann jag 6 km så jag kom iväg lite sent idag iom städningen för jag hade tänkt hinna kring 6 km idag med. Härligt väder hade jag under rundan iaf :). När jag kom hem tog jag en lång varm dusch, fixade pedikyr och manikyr m.m. Har inte känt mig "klockren" en enda dag denna vecka utan vad jag än har tagit på mig/sminkat mig/försökt fixat håret så har det inte känts riktigt rätt. Så nu ville jag göra en kroppsrenovering ;). Efter det gick jag ut och njöt lite till av det underbara vädret. Man får verkligen passa på och ta tillvara på dagar som dessa för den här veckan har mest bara regnat bort. Ett litet kollage från denna fina september kväll. Sen gick jag in och fixade middag åt oss. Smördegsplattor med philadelphiaost, stekta champinjoner, lufttorkad skinka och diverse grönsaker på. Till efterrätt blir det nu kladdkaka :). Väldigt längesen vi åt det så nu ska det bli gott. Fredagslyx! Önskar er en skön helg! (Och vi kom vid middagen fram till att vi om en vecka kommer fira in semestern vid den här tiden. Kändes inte alls dumt å tänka på ;).

Känslan när man klarar ett uppsatt mål är enormt upplyftande. Jag hade som mål att klara av att springa 1 mil innan oktober är slut. Idag är det 18 september och jag har precis nått min mållinje. Vilken fantastisk känsla. Och det allra bästa med det hela, är att jag inte sprang så jag avslutade med kräkkänslor och tanken att jag aldrig mer vill springa en kilometer till. Utan jag gjorde det i ett alldeles lagomt tempo så att jag tom skulle kunna tänka mig att springa redan imorgon igen (men kanske inte en mil då, men ni förstår vart jag vill komma). Jag nådde mitt mål - och jag gjorde det med ren och skär GLÄDJE. Inte av illvilja, envishet eller tjurighet. Utan för att jag kände att jag KAN, helt och hållet utan "påverkan" av något. Allt detta medan jag pratade med Elin i telefonen (vi har ju våran promenad-telefontid en gång i veckan, då vi promenerar på varsitt håll medan vi pratar med varandra), och jag tog det steget längre idag genom att jogga under hela samtalet. Tror att det bidrog mkt till att det gick så lätt att springa, för jag hade ju sällskap "med" mig hela tiden. Dessutom är det otroligt peppande när man jublar i telefonen till den andre över att man nått sitt mål och får höra att den personen är grymt stolt över en. Det värmer. Jag avslutar med en bild tagen ikväll. Så otroligt vackert i verkligheten men det går ju tyvärr aldrig att fånga de riktiga färgerna på bild.

Älskar kontrasten när jag kommer hem från en lång arbetsdag i butiksmiljö och möts av ett hav i full storm och vågor som lever sitt eget liv. Hej hösten! 🍃🌊🍁

Inledde dagen med att måla insidan på fönsterfodren, så NU är iaf all målning klar (alltid när jag sagt att den varit klar så har P kommit med något tillägg på något som ska målas). Efter det tog jag mig ut på en löprunda. Blev lite less över att jag även denna gång var tvungen att gå små sträckor emellanåt för att jag inte orkade hela tiden. Känns ibland som att jag andas genom ett sugrör, nu efter förkylningen har det blivit så och jag trilskas fortfarande med hosta även om den avtar mer och mer. Men så sänkte jag tempot på löpningen och vips så orkade jag resterande kilometrarna hem. Tänk att en sån liten grej som tempo är avgörande för att orka hela vägen. Blev genast lite gladare då eftersom det betyder att jag inte tappat en massa pga utebliven löpning under förkylningen och enbart promenader. Jag hade bara lite för bråttom :). Kort efter att jag kom hem från min löprunda dök mamma och pappa upp. Jag är förresten SÅ NÖJD över att jag tog mig ut på löprundan precis som jag hade planerat(tänkte att kommer dom medan jag är ute och springer, ja då gör dom det och då får dom vänta på mig helt enkelt), istället för att avstå löpningen och sitta hemma och invänta att dom ska komma någon gång. Det vore typiskt mig tidigare att åsidosätta mina planer för att det dyker upp annat. Nu satte jag mig själv och löpningen först, och det kändes så bra! Jag hann ändå sitta ned på trappen i 5 min innan de anlände ;). Iaf så tog mamma och jag och plockade nypon att rosta i ugnen och senare kunna göra nyponsoppa på, medan pappa och Patrik inspekterade huset :). Mamma hade med sig fläskfilegryta, väldigt god sådan.

Har för min del inneburit: Började med att fortfarande vara förkyld, och än är jag inte helt kvitt hostan men nästan.

Efter 3, 5månad har det här... Förvandlats till det här(hah, inser precis i denna sekund att det ser precis ut som på en typisk "före/efter bild" då vädret är grått och dassigt på första bilden och sen blå himmel och solsken på den andra) :) Och vår altan på baksidan har fått sig en uppfräschning dessutom... Golvet har oljats, räcket, utemöblerna och trapporna målats och så även altandörren... Nästa sommar blir det lite mer pyssel på den för en mer ombonad känsla så vi kan börja använda den mer, utsikten därifrån är alldeles för ljuv för att inte låta sig njutas av :) Vi är jättenöjda med slutresultatet. Så obeskrivligt skönt att detta stora projekt med fasad- och fönsterbyte är gjort. Nästa sommar ska taket målas svart, det blir pricken över i.

Vi fick besök ikväll av mamma och pappa, och hjärtegrynen så klart. Men när pappa burit in Lizen insåg han att hon helt plötsligt inte ser någonting.. alls. Från väldigt dålig syn till ingen alls. Något vi givetvis inte kan låta henne leva med. Jag har redan gråtit och mer lär det bli. Älskade lilla hjärta. Jag har följt dig sen 8 v ålder och nu är du 14, 5 år. Vi som ska vara hundvakt i helgen åt dom. Det kommer skära så enormt å se hur pass dålig hon är. Och det lär väl bli sista ggn vi får ha båda hos oss. Nu kan jag inte skriva mer för det bränner i ögonen och tårarna rinner. Jag älskar dig så innerligt!

Hej hopp! Har ni gett upp mig här inne? Jag klandrar er inte i så fall, jag hade själv slutat kika in med den dåliga uppdateringen som råder. Jag har tänkt några gånger att jag ska skriva av mig lite, men i slutändan så blir det aldrig av ändå(och en liten orsak blir jag påmind om redan nu, min gamla dator är så fruktansvärt seg att försöka använda att jag blir bara irriterad av att försöka använda den, samtidigt som surfplattan inte hinner med i min takt när jag skriver så jag vill helst inte använda den till att försöka skriva inlägg med för då blir det bara felval av ord när den inte hinner med i min takt utan väljer andra ord av de bokstäver den hinner uppfatta att jag skriver). Jag tror jag går igenom en livkris just nu. Åtminstone kan jag dra den slutsatsen av alla tankar som dyker upp i mitt huvud allt som oftast på sistone. Jag blir arg för att jag aldrig kan ge mig själv tid och energi att helhjärtat försöka uppnå mål. I detta fall syftar jag på träningen. Jag har aldrig pressat mig själv extra hårt för att bevisa att jag kan mer än vad jag tror. Jag lägger av och tycker att jag inte klarar mer när jag är ute och springer, istället för att sakta försöka pina igenom med att åtminstone jogga i lugnare tempo och försöka hitta in i andra andningen istället och komma igen. Jag klarar av att cykla över 7 km men jag klarar inte ens av att springa i 2 km. Känns som att jag inte får ihop den ekvationen. Jag önskar att jag kunde bestämma mig för att verkligen nå ett mål och tro på mig själv men istället blir det att jag tänker att jag inte kan. Hur kommer det sig att alla andra kan då och inte jag?! För att dom tror på sig själv och sin kapacitet! Enkel matematik. När det kommer till jobbet så VET jag att jag KAN det. Men när det kommer till att tro på mig själv som person, så fallerar jag. Jag hatar att det är så. Och inte blir det bättre av att jag sitter och skriver detta med pms och allt. Hej känslovrak liksom!! Något mer som cirkulerar i mitt huvud är tanken på att jag inte kommer våga skaffa barn till denna värld. Tycker den ger tydliga tecken på att gå allt mer utför och inte kan jag sätta någon till världen med den tanken inte. Jag blir mörkrädd över allt som sänds på nyheterna så jag har slutat att kolla på det. Blir bara deprimerad av allt elände, inbördes krig, osämjor, konflikter, kärnvapen, you name it... Samtidigt som jag bara har ett liv och det finns ändå ingen utväg ifrån det mer än döden så man lika gärna kan fylla livet med lycka så blir jag olycklig i tanken av allt som händer runt om i världen. Så sent som imorse vid hotellfrukosten satt vi 8 personer och diskuterade hur häftigt det var förut när internet uppfanns, mobiltelefonen etc. Idag går det bara utför iom att folk bara blir girigare och girigare. Det enda som folk försöker uppfinna nu är hur man ska lyckas utplåna alla andra först. En till tanke som slog mig i bilen idag på vägen hem handlar om bröllop då jag har en bekant som gifter sig just idag samt att vi åt lunch på Bite line och i lokalen brevid pågick en möhippa. Och det slog mig att om jag någonsin får gifta mig så kommer jag inte att få någon möhippa, mina närmsta vänner känner ju inte ens varandra. Och inte bor någon av dom i stan heller. Jag skulle inte ens önska mig en möhippa med utklädnad och dyligt, utan bara en mysig kväll med gott att äta och dricka och helt enkelt fira in att jag ska få bli brud. Jag inser att det låter rätt tragiskt med alla mina tankar. Men det är dessa som snurrar runt i mitt huvud. "I just can´t get you out of my head".... Over and out for now.

Jag grät igår när jag lade mig. Och jag har gråtit nu. Vi har vinkat av familjen Stråmo / Larsson och det gör så oerhört ont i mig att inte ha riktigt nära vänner nära. Sådana man kan surra bort kvällen med och känna när jag lägger mig att jag har sån himla tur som får ha de nära. Jag har torkat tårarna nu och dagen kommer bli bättre. Jag var bara tvungen att få det sagt.

Just nu mår jag enormt bra. Semestern startade fantastiskt bra i stugan med solsken, positiv energi, och umgänge med familjen. Jag köpte min farmors cykel som är som ny trots sina typ 8 år på nacken iom att hon knappt cyklat på den så nu susar jag fram. Cykling har verkligen blivit en favorit i motionsform för mig. Så iom att jag köpte cykel kunde mamma, pappa och jag cykla på både loppis och auktion(P hade inte anlänt till stugan ännu då), en väldigt mysig utflykt. Jag fick även åka vattenskidor och kom upp på första försöket (lärde mig förra sommaren och det tog ett tag) så jag var så otroligt nöjd med mig själv. En otroligt härlig och välbehövlig helg var det för oss. Vi kom hem och tvättade och styrde kosan mot Sthlm/Ekerö där vi i skrivande stund befinner oss. Vi kom fram igår kväll. Jag har redan börjat morgonen med en löprunda här ute i det underbara vädret så nu är det snart dags för frukost och sen ska vi ta bussen in till stan, strosa i gamla stan och ta båten över till Djurgården. Jag och P har verkligen blivit som nykära nu när semestern kommit och jag skulle bara vilja kunna stoppa tiden och få njuta länge. Det är det här som ÄR livet. Kvalitetstid! ♥

Nackdelen med att bo i ett tidigare familjehem: Både P's syster och bror med sambo funderar på att komma upp hit över helgen, P's syster funderar på att stanna till onsdag. P vill inte ha dom här samtidigt (men vad ska man säga, ni är inte önskade?). P ska på Aw på fredag och fira in semestern. Jag funderar på att rymma hela helgen. Tänker inte börja semestern på ett sätt jag inte känner mig bekväm med, och P förstår mig... det var inte så här jag hade tänkt min semesterstart kan jag säga.

Det är både trevligt och påfrestande att åka på dekmöten. Trevligt att träffa alla igen eftersom det händer så sällan. Speciellt de från övre Norrland ser man nästan aldrig eftersom de oftast plockar de närmsta dekarna till om-/nybyggnationer så då blir det aldrig att gävleborg och norrbotten jobbar ihop. Det enda jobbiga är att efter varje möte åker jag hem och känner mig tom. Det är som att jag är gruppens lilla lamm. Eftersom så många var med när jag och exet träffades och följde vår resa med flytt upp och sen hem igen och sen är det slut så känns det som att jag har en "tyck synd om mig"-stämpel på mig. Folk frågar lite extra om det känns bra nu när jag är tillbaka i Hudik igen (fast jag vart tillbaka i över 3 år), har jag någon kontakt med A osv. osv. Jag har lämnat det där bakom mig, men det följer ständigt med mig så när jag sitter ensam i bilen på väg hem från mötet så gör jag det med Anton i mitt bagage. Och då är han med mig resten av kvällen sen och som nu, fortfarande lite i tanken några dagar senare. Känns som det kommer dröja lång tid innan folk kan se mig för bara mig här och nu utan tyck synd om stämpel för den vill jag inte alls ha. Jag lät mig inte utnyttjas och jag har gått vidare. Jag har iaf lärt mig att inte vara så öppen utan hålla en neutral linje till dem man jobbar med så som vi gör iaf. Det blir så jobbigt annars.

Tog bussen till hemstaden för att hämta hem bilen som besiktigats(och gick igenom), mötte upp min fina svägerska och tog en fika i hennes kompis trädgård. Nu har jag landat i en solstol hemma på altanen. Har känt mig tom och ledsen den här veckan. Kan inte säga varför(för jag vet inte själv), men jobbigt är det. Hoppas det går över snart. "Små, lätta moln, ser jag på min himmel, min himmel som är blå"

Vilken underbar helg det är. Inledde dagen med en kombinerad pw/löpar tur och insåg att det var gå bingo i byn. Mysigt! Fick mig att tänka tillbaka på när jag växte upp och det varje söndag var gå bingo. Vi gick nog nästan varje söndag. Och jag är glad över att bo i en by där man hejar på alla man möter när man promenerar, fast man aldrig sett varandra förut, det blir så mkt trevligare. Jag vart så glad över att det kändes så bra att ha kommit igång med mina promenader igen att jag inte kunde sluta le. Kortet är det jag tog som jag såg "minst glad" ut på, de andra såg jag ut som om jag lyckats rymma från psyket på pga min glada nuna så de jag mötte måste ha trott att jag led av något. Diagnos - Glädje. Efter min promenad betade jag av ett av mina projekt idag - att klippa ned buskarna framför vardagsrumsfönstret, så de kommer åt bättre när de ska byta vår fasad (och sen vill vi nog fixa något finare än grönt buskage där). Blomlådan dök upp bakom buskaget. Sen fortsatte jag min rensning genom att klippa bort sly på tomten. Inget får skymma min vackra utsikt :). Därefter sådde vi ny gräsmatta vid garaget, blir nog riktigt fint när det växt på sig. Och att hänga tvätt utomhus istället för att slänga in det i torktumlaren - det är sommar för mig. Nu har jag placerat mig nere på klipporna, med en sommardrink, en söndags eftermiddag - bara för att jag kan. Vad vore livet, om inte till för att njutas av!

Så har detta varit en fantastisk dag. Började med morgon promenad strax efter 07, frukost vid stranden, utflykt till paradiset med dess hav av vitsippor och vatten runt om. Hem för en vilostund i solen. Iväg och fira pappa på födelsedagen med nära och kära och när vi kom hem tog vi en kvällspromenad på 45 min, ljuvligt. Himlen gick i pastellfärger dessutom, så vackert. En otroligt härlig lördag med andra ord som jag aldrig vill ska ta slut. Hoppas på en fin söndag i morgon. Kram på er raringar

Jag bjuder på några bilder från ett helt fantastiskt ställe... Jag hade tänkt mig massvis med bilder, men min surfplatta krånglade och det är bara den jag kan koppla in minneskortet från kameran i så då fick det bli tre kort (till å börja med).

45 min kombinerad promenad/löpträning och sen lite övningar ute i trädgården, saknar bara ett trx-band, går att göra hundratals övningar med sådant för hela kroppen. Låter bilden tala för sig själv om varför jag föredrar utomhusträning framför ett gym.

Först städade vi huset, dammsög och vädrade, bytte sängkläder, slängde i en omgång tvätt och lagade mat. Efter det tog vi en promenad, en ny väg jag inte gått på då skylten hänvisat till vändplan men visade sig leda genom en skogsväg efter vändplanen. En bit in på vägen hörde mina öron ljudet av porlande vatten och mkt riktigt gick det en bäck längs vägen - jag har nu en ny favoritrutt till promenad. Vi kollade runt på husen medan vi gick (rättare sagt vi kollade på fasaderna inför vårt byte) och jag lade märke till att många tycktes rusta av olika anledningar (våren innebär väl att folk kan börja fixa på sina hus igen). Så kom vi fram till en byggbarack och jag sa att de verkade rusta där med. Då säger P att folket där bor i den PERMANENT! Att deras hus brann ned för 10 (!!) år sedan och att deras försäkring inte täckte branden så de har bott i den där baracken sedan dess. Helt fruktansvärt! Snåla aldrig på försäkring säger jag. Tänk er att bo i en barack när man haft ett helt hus, och inte bara tillfälligt heller medan det nya byggs utan för alltid. Jag blev mållös när vi gick därifrån och visste med en gång vad mitt huvud skulle fundera på resten av kvällen. Men när jag kom hem tog jag iaf en lång varm dusch, peelade och filade fötterna och nu har jag gjort manikyr. Man känner sig verkligen som en ny människa när man tar hand om sig själv grundligt. Känns dessutom lyxigt att få krypa ned i en renbäddad säng när det är läggdags. Jag bor dessutom så otroligt vackert och bra och det är jag tacksam för - varje dag! Som sagt, snåla aldrig på det som betyder allra mest för dig, vad det än må vara.

Igår fick jag balsam för själen genom att promenera i vacker natur med en fin vän... välbehövligt och oerhört uppskattat.