Livstecken...
Hej hopp!
Har ni gett upp mig här inne?
Jag klandrar er inte i så fall, jag hade själv slutat kika in med den dåliga uppdateringen som råder.
Jag har tänkt några gånger att jag ska skriva av mig lite, men i slutändan så blir det aldrig av ändå(och en liten orsak blir jag påmind om redan nu, min gamla dator är så fruktansvärt seg att försöka använda att jag blir bara irriterad av att försöka använda den, samtidigt som surfplattan inte hinner med i min takt när jag skriver så jag vill helst inte använda den till att försöka skriva inlägg med för då blir det bara felval av ord när den inte hinner med i min takt utan väljer andra ord av de bokstäver den hinner uppfatta att jag skriver).
Jag tror jag går igenom en livkris just nu.
Åtminstone kan jag dra den slutsatsen av alla tankar som dyker upp i mitt huvud allt som oftast på sistone.
Jag blir arg för att jag aldrig kan ge mig själv tid och energi att helhjärtat försöka uppnå mål. I detta fall syftar jag på träningen. Jag har aldrig pressat mig själv extra hårt för att bevisa att jag kan mer än vad jag tror. Jag lägger av och tycker att jag inte klarar mer när jag är ute och springer, istället för att sakta försöka pina igenom med att åtminstone jogga i lugnare tempo och försöka hitta in i andra andningen istället och komma igen. Jag klarar av att cykla över 7 km men jag klarar inte ens av att springa i 2 km. Känns som att jag inte får ihop den ekvationen. Jag önskar att jag kunde bestämma mig för att verkligen nå ett mål och tro på mig själv men istället blir det att jag tänker att jag inte kan. Hur kommer det sig att alla andra kan då och inte jag?! För att dom tror på sig själv och sin kapacitet! Enkel matematik.
När det kommer till jobbet så VET jag att jag KAN det. Men när det kommer till att tro på mig själv som person, så fallerar jag. Jag hatar att det är så. Och inte blir det bättre av att jag sitter och skriver detta med pms och allt. Hej känslovrak liksom!!
Något mer som cirkulerar i mitt huvud är tanken på att jag inte kommer våga skaffa barn till denna värld. Tycker den ger tydliga tecken på att gå allt mer utför och inte kan jag sätta någon till världen med den tanken inte. Jag blir mörkrädd över allt som sänds på nyheterna så jag har slutat att kolla på det. Blir bara deprimerad av allt elände, inbördes krig, osämjor, konflikter, kärnvapen, you name it... Samtidigt som jag bara har ett liv och det finns ändå ingen utväg ifrån det mer än döden så man lika gärna kan fylla livet med lycka så blir jag olycklig i tanken av allt som händer runt om i världen. Så sent som imorse vid hotellfrukosten satt vi 8 personer och diskuterade hur häftigt det var förut när internet uppfanns, mobiltelefonen etc. Idag går det bara utför iom att folk bara blir girigare och girigare. Det enda som folk försöker uppfinna nu är hur man ska lyckas utplåna alla andra först.
En till tanke som slog mig i bilen idag på vägen hem handlar om bröllop då jag har en bekant som gifter sig just idag samt att vi åt lunch på Bite line och i lokalen brevid pågick en möhippa. Och det slog mig att om jag någonsin får gifta mig så kommer jag inte att få någon möhippa, mina närmsta vänner känner ju inte ens varandra. Och inte bor någon av dom i stan heller. Jag skulle inte ens önska mig en möhippa med utklädnad och dyligt, utan bara en mysig kväll med gott att äta och dricka och helt enkelt fira in att jag ska få bli brud.
Jag inser att det låter rätt tragiskt med alla mina tankar. Men det är dessa som snurrar runt i mitt huvud.
"I just can´t get you out of my head"....
Over and out for now.
