Bagaget som alltid följer med en...
Det är både trevligt och påfrestande att åka på dekmöten. Trevligt att träffa alla igen eftersom det händer så sällan. Speciellt de från övre Norrland ser man nästan aldrig eftersom de oftast plockar de närmsta dekarna till om-/nybyggnationer så då blir det aldrig att gävleborg och norrbotten jobbar ihop. Det enda jobbiga är att efter varje möte åker jag hem och känner mig tom. Det är som att jag är gruppens lilla lamm. Eftersom så många var med när jag och exet träffades och följde vår resa med flytt upp och sen hem igen och sen är det slut så känns det som att jag har en "tyck synd om mig"-stämpel på mig. Folk frågar lite extra om det känns bra nu när jag är tillbaka i Hudik igen (fast jag vart tillbaka i över 3 år), har jag någon kontakt med A osv. osv. Jag har lämnat det där bakom mig, men det följer ständigt med mig så när jag sitter ensam i bilen på väg hem från mötet så gör jag det med Anton i mitt bagage. Och då är han med mig resten av kvällen sen och som nu, fortfarande lite i tanken några dagar senare. Känns som det kommer dröja lång tid innan folk kan se mig för bara mig här och nu utan tyck synd om stämpel för den vill jag inte alls ha. Jag lät mig inte utnyttjas och jag har gått vidare. Jag har iaf lärt mig att inte vara så öppen utan hålla en neutral linje till dem man jobbar med så som vi gör iaf. Det blir så jobbigt annars.
