Det där tomrummet...
9/10 ggr när man haft besök under en helg så får jag känslan av att jag fylls av ett tomrum inuti mig. Om det är riktigt nära och kära kan det kännas som att en del av mig åker iväg till en början, tills det lagt sig och man kommer in i vardagen igen. Nu har P's syskon åkt och vi är ensamma, på tu man hand igen. Jag känner ett tomrum i mig. Vi har planerat och handlat/donat inför denna fest nu under några månader och nu är den plötsligt över. Från att vi var 19 personer igår till att vi nu är två. När jag och mamma och M (patriks syster) och H (patriks systerdotter) satt i uterummet igår kväll så kom vi in på det här med tjejkompisar och att jag förlorade hela mitt tjejgäng när jag skaffade häst, det var som att de trodde att jag bodde i stallet då och även fast jag påpekade att jag bara var i stallet två timmar per dag så slutade de höra av sig, och då slutade även jag göra det till slut. Jag tänker inte tvinga på någon min vänskap, men jag minns att det tog rätt hårt, att jag helt plötsligt inte dög att vara med och jag blev väldigt ensam.
Jag kan verkligen sakna att ha ett tjejgäng att ses med en gång i månaden för att äta/fika/surra/ta en dags tripp med. Tycker det låter så himla trevligt när alla andra gör det, men då vill det ju till att det ska vara äkta vänner dessutom, annars är jag hellre utan. Men just gemenskapen med vänner kan jag sakna. M tyckte att jag verkade ha många tjejkompisar genom fb-kommentarer jag får, men jag sa det att det är ju mest jobbarkompisarna som kommenterar statusar/kort. Mina närmsta vänner bor nästan alla på avstånd. Och det är min stora sorg i livet. Att jag har få av mina närmsta runt omkring mig. Jag skulle så gärna vilja omges av skratt och surr mer dagligen. Så det är mitt stora tomrum just idag. Saknaden av mina närmsta.
